Om oss (varning: långläsning)

Jaha ja, David och Jennie. Ni vet alldeles säkerligen en hel del om oss redan.

För att slippa få två olika versioner i bröllopstalen på vår dag om huruvida vi träffades så kan jag, Jennie, skriva min (=sanningen) version om hur och var vi träffades. Den där dagen för väldigt, väldigt längesedan. Dagen vi bestämde att, ja nu är det du och jag, blev den 16 november 2001, men mycket hände veckan före det.

David, som på 2000-talets början var lite av en casanova (mina ord) på Mc Donald´s (hans dåvarande arbetsplats) och Skövdes uteställen var lite av "en annan liga", enligt mig. Jag, Jennie, som även jag hade påbörjat min strålande karriär på Mc Donald´s som kalaspingla...värdinna, hade ju sett den där pratglada killen flera gånger, men det var ju så många som jobbade där så jag hade ingen aning om vad han hette. Vid ett flertal tillfällen stod jag vid anslagstavlan med alla scheman och kunde för min värld inte förstå vem faen "David L-L" var. Min första tanke var att man kan väl aldrig heta L-L?! Vad då, Larsson-Larsson. Liljeholm-Lundberg. Tyckte bara det såg konstigt ut och var säker på att någon hade skrivit fel. (Förklaring till dessa fundringar är att jag heter Johansson. Inte alls komplicerat).

Sedan en kväll under hösten. Närmare bestämt strax efter min 18-årsdag var jag ute på Bogrens tillsammans med ett stort gäng tjejkompisar. Vi skulle vara lite balla och alla klädde sig enhetligt i svarta byxor och svarta linnen. Temat var girlpower. Majoriteten av oss var singlar och vi var lite så där halft off vad gäller killar för tillfället. Vem behöver killar?! Inte vi minsann i alla fall.

Så jag, blygast i skaran, slog på stort och pyntade mitt svarta linne med....mitt mobilnummer. Nästan i alla fall. Min mor blev galen och jag fick minsann inte skriva hela numret, med risk för galna människor. Så jag gjorde stjärnor av de sista två sifforna. Vi får väl se hur mycket nytta det här linnet hade....

Kvällen fortlöper och mitt i havet bland alla fuldansare dyker "den där jävla David L-L" upp, informerade en kompis i alla fall. Han ansåg sig vara kungen av dansgolvet och dansade en dans jag aldrig kommer glömma. Dansen som fick mig på fall. Kanske. Eller inte. Jo, såklart.

Vi bestämmer i alla fall att mötas upp vid en av pelarna för sista dansen senare under kvällen. Båda lovar. Ingen höll vad de lovade.

Jag gick såklart förbi och spanade lite snabbt om han stod där, men så fort jag inte såg honom så fortsatte jag därifrån. Kan ju inte så där som en mes!

 

Våra vägar möts sammantaget många gånger under kvällen. Bara minuterna senare på vår gemensamma arbetsplats, Mc Donald´s, där HAN undrar var JAG tog vägen. Han stod minsanna och väntade. SÄKERT, säger jag! Han ser ut att ha fullt upp med att få i sig x antal cheeseburgare på en och samma gång så jag avviker.

Vi hamnar även bredvid varandra på bussen hem. Man kan se spår av cheeseburgarna. Han tycks vara lite smått senil (eller berusad) för exakt samma konversation äger rum igen, som nyss utspelat sig på Mc Donald´s. Jag hoppar av hos mig och kvällen är slut.

 

HÄR börjar MIN jakt på "den där jävla David L-L":s mobilnummer. Han var ju faktiskt en himla kul kille. Och snygg.

Att leta mobilnummer på jobbet blir alldeles för uppenbart så jag jagar via vänners vänners vänners vänner (Jag hade inte blivit bästa vän med underbara google här ännu). Tre dagar senare när jag sitter på bussen hem från en kompis plingar det till i min mobil. Bussen har stannat i centrum och i sms står det: "David L-L 0706870705".

Känner mig nöjd med mitt lyckade uppdrag och tittar upp. Utanför står en jag känner som känner en annan som känner en annan. Han pratar med någon, ser inte vem. Jag är alldeles själv på bussen och sitter ganska långt bak. Den där andra personen vänder sig om och hoppar på bussen. Gissa vem?! Jo, "den där jävla David L-L". Jag dör en smula. It´s a sign!!! It´s a freaking sign!!! Jag vill helst göra en Brolin-piruett alternativt fuldans, men gör ju såklart inget av det. Vi småpratas och han är betydligt trevligare nu när han verkar...mindre senil. Tre minuter senare hoppar jag av bussen och går vidare hem. Korrigering: skuttar hem. Sjunger nog lite också. Jösses.

NÄSTA MISSION: fixa dejt med "den där jävla David L-L". Jag övervinner min blyghet för en sekund och skriver ett sms. Det är måndag och jag föreslår att ses på onsdagen. Får ett snabbt JA och dejten är kirrad. Woop Woop! Dejt mitt i veckan, inga konstigheter alls!

Onsdagen kommer och dejten går fantastiskt. Timmarna går snabbt och vi kramas hejdå.

Torsdagen kommer. Träffas igen. Timmarna går om möjligt än snabbare. Vi har ett "moment" på bussen när jag ber honom att hoppa av på min hållplats. Efter ytterligare någon timma ute i vinterkylan så KRAMAS vi hejdå IGEN! (=Vad är det för fel på den där jävla David L-L?!)

Fredagen den 16 november kommer. Dejten ska äga rum hemma hos David. David drar en floska om att "ursäkta att det är så stökigt" fast allt ligger felfritt i hela lägenheten. Timmarna går snabbt så jag stannar kvar. Sedan åker jag (i princip) aldrig hem igen. Efter här är det vi.

 

Gulligull, lyckligt slut! Love love love! MEN en liten tvist på detta och som faktiskt är (lite) kul är att David, som inte är känd för att vara den mest känsliga typen, efter någon månad kläcker "när du sms om första dejten hade jag ingen aaaaaning om vilken Jennie det var. Tänkte bara att dejt är ju alltid kul". Så man ska ju inte alls gå och känna sig speciell på något sätt. Just precis för en sekund där så levde han verkligen upp till "den där jävla David L-L", men samtidigt rätt kul. Tänk om han hade tänk att det inte var så kul med dejt en onsdag.

 

Det där kramandet två dagar i rad, fick jag redan på i efterhand, var en nog uttänkt plan och det egentillverkade linnet med mobilnumret hade uppenbarligen heller ingen betydelse för när jag visade det många månader senare hade han aaaaaldrig sett det (heller). Han är nog allt lite senil i alla fall..."den där jävla David L-L".

Tänk så märkligt, nu är det JAG som ska heta L-L. Blir jag då, "den där jävla Jennie L-L". :-)

 

Over and out/Jennie Johansson snart Löw-Larsen

(förlåt för alla "jävla")