1-3/8 2014

Jag har länge tänkt att jag ska göra ett sista inlägg här på hemsidan som jag ändå satt och knåpade med en hel del inför bröllopet. Avrunda den roligaste helgen någonsin med lite små återblickar.

En liten varning är att detta är långläsning och läses på egen risk! (ja, jag Jennie gillar att skriva)

 

Vid nästa månadsskifte har vi då varit man och fru Löw-Larsen i fem månader. Fem osant stressiga och lite småmärkliga månader, men oj vilken härlig känsla det är att vara äkta makar. Det ÄR en stor skillnad och man känner sig lite speciell faktiskt. När man varit tillsammans i 13 år så tänker man ibland att de där nykära topparna kommer allt mer sällan, men efter bröllopet var toppen nådd. Så alla våra kära vänner som fortfarande bara har en ring på fingret, eller kanske ingen alls, ta för sjuttan och gift er. Det är en underbar känsla!

 

Så, vad hände då 1-3 augusti 2014? Ord känns lite överflödiga faktiskt och det är svårt att summera på ett kort och koncist sätt. Veckan innan var verkligen jätterolig och det var så perfekt att alla ni gäster kom sporadiskt under veckan så vi fick chansen att möta upp er och förhoppningsvis få er att känna er speciella och välkomna. När fredagen kom, kom också såklart stressen och nervositeten. Vi hann nog tänka den klassiska ”kalla-fötter-tankar” båda två för någon millisekund där, men glömde den såklart lika snabbt J Man är ju i ärlighetens namn inte riktigt sig själv dagen innan man ska gifta sig, haha! Det bakades för fullt och engagemanget från alla var helt fantastiskt. Det bars bord och hämtades stolar. Det beställdes och hämtades blommor. Panikinköptes sista sakerna som saknades. Allt skulle ju bli så himla perfekt som det var planerat och tänkt. In i det absolut sista grejades det. Att vi sedan fick ett tokryck och helt bytte vigselställe dagen innan bröllopet hör ju inte riktigt hit, eller vad säger ni ;-) Ni som känner oss vet att detta inte är några konstigheter när det gäller oss. MEN OJ vad bra det blev att vi gjorde så! Bättre än vi vågat tro.

Vi skulle träffas på stranden på fredagen kl 16,30-17,00 och jag gör en krycka in på gruset med bilen bakom vårt hyrda hus ganska precis 15,45. Då står håret åt alla håll, kläderna ska jag inte kommentera och en mindre smickrande arom från armhålan. Snabbt in i duschen, borsten genom håret och lite rena kläder. Sen kastar vi oss iväg. Jag står vid strandnedfarten och väntar, sedan kommer min blivande man cyklandes. Vi står där och vinkar rätt er. På långt håll ser vi hur det fylls på med folk och pirret i magen är oundvikligt. Solen är framme och det är ca 25 grader, alltså helt fullkomligt otroligt. Långt bort ser vi väldigt mörka moln, men ber till högre makter att de ska hålla sig borta.

De som kanske hade tyckt det varit skönt att vara på plats först sladdar in i sanden sist, men inte en endaste gång känner jag mig orolig för paret Guggenheim tillsammans med Nabil är som gjorda för sådana här uppdrag. Alla är på plats och fredagen kan sätta igång. Musik spelas och dryck serveras. Två damer vid namn Molly och Märta gör premiär för läskedryck. Resten av kvällen ser vi inte mycket av deras fina ansikten utan en FaxeKondi är ständigt i vägen. Glada och lyckliga barn, precis som sina föräldrar. Lekarna drar igång och alla bjuder verkligen på sig själva. Det där mörka molnet vi skymtat tidigare kommer tyvärr allt närmare. Pappa Peter får tillsammans med Nabill snabbt upp partypaviljongen och när regnet kommer så klämmer vi alla oss in där samtidigt som korven grillas. Om någon av någon anledning tidigare varit blyg och inte riktigt vetat vad de skulle samtala med andra gäster om så var det från och med nu som bortblåst. Alla står som packade sillar under paviljongen och ser (enligt fotona) glada ut trots några droppar.

Fem minuter senare när första ronden korv med bröd delats ut så spricker himlen upp igen och solen kommer tillbaka. DET var allt regn som visade sig under vår fantastiska helg. Hur kompis med vädergudarna får man vara liksom?!

Anna vinner pris i tipspromenaden och känner oss bäst av er alla. Vilket lag som sedan vann kändes lite luddigt, vet i alla fall att varken jag eller David stod längst upp på prispallen. Allt annat känns inte relevant ;-)

 

Den stora dagen kommer. HERREGUD VAD HÄFTIGT!!! Morgonen startade tidigt för herrarna P, Petter och Peter. De sliter med stolar och bord och fixar och grejar. Solen skiner och jag och David säger puss puss och hejdå direkt vid uppstigning. David går en våning upp och tillbringar tiden fram till vigseln ihop med sina syskon. Jag och min brudtärnor traskar till frisören. Jag iklädd endast korta shorts och ett linne KLOCKAN 8,15 PÅ MORGONEN. Den här dagen kan ju inte bli annat än perfekt. Direkt när jag sätter min i frisörstolen får jag lugnande ord av ägarinnan. På din bredaste danska dialekt säger hon att ”idag är det östanvind. Det är perfekt för er idag. Ni kommer få en fantastisk dag”. Känns som att man bör lita på en person som är född och uppvuxen i Lökken. Det visar ju sig sedan att hon får rätt. Hon lägger till att det kanske kan bli en del nyckelpigor på stranden och oj så rätt hon har:-)

 

Innan jag går lämnas en liten present till min blivande man och mina blivande svågrar/svägerska. Väl tillbaka i huset ska det sminkas och sprayas och doftas gott. Hur lugna vi än var så blev det ändå lite stressigt mot slutet. Armarna upp i luften för att undvika att den där ogynnsamma aromen skulle uppenbara sig i armhålan. Det dunkar i taket då det spelas hög musik på övervåningen. Jag och David har ingen som helst kontakt under tiden utan endast genom våra bestmans/brudtärnor. Planen håller och alla är glada. Vi har dagen före bestämt oss för att skippa den tjusiga bilen vi först hade tänkt att hyra. Pengarna rullade som det var och det kändes lite onödigt så vi var helt inställda på att traska ifrån vigseln eller kanske en tur på Petters fyrhjuling.

 

Vi går ut ur huset från varsitt håll. En gång lyckas jag se toppen av huvudet på David :-) Pirret i magen är helt sanslöst nu. Äntligen är det dags! Vi styr mot stranden och ironiskt nog spelas låten ”bad romance” med Lady Gaga på radion. Vi kan bara skratta åt det; jag, Sissela och Michaela. Väl framme på stranden så får jag äntligen träffa våra små änglar. De är så fina så jag börjar gråta såklart. Vi sitter kvar i bilen till dess att borgmästaren kommer och alla är på plats. Klockan går…och går och går och går. Jag är inte dum utan inser att något är lite galet. Jag ser på håll hur Michaela springer som en tokstolla fram och tillbaka. Jag ser hur Nabil tre gånger åker fram och tillbaka på stranden i helt klart varierande hastighet. Sissela som försöker lugna mig i bilen (jag är faktiskt onormalt lugn fortfarande) sitter och sms från min mobil. Dagen efter bröllopet så jag vad hon skrivit, typ tre gånger, till Nabil. ”VAR FAN ÄR PRÄSTEN!?!?!?!”. Ha ha undra vem som var mest nervös J Jag hade nämligen drömt om att just detta skulle hända, att borgmästaren inte skulle dyka upp. I min hjärna så var det helt plöstligt Martin som skulle viga oss. Kände mig fortsatt lugn. Sedan, till slut, kommer Nabils bil för sista gången åkandes och i betydligt lugnare hastighet och med en okänd bil bakom sig. Katching, borgmästaren har anlänt. Partyt kan börja. NU blir jag nervös. Går ur bilen och känner ett extremt behov av att spy. Mycket och omgående. Lite lätt hyperventilering och där Sissela lugnt frågar hur det går och Michaela säger att ”bit ihop nu för fan”. Det var just för dessa två anledningar som just de två stod som mina brudtärnor. Båda delar var precis vad jag behövde i dessa sekunder. Kärlek och lite jävlaranamma. Molly säger att hon känner sig så glad så får ont i halsen. Märta mest ler, men säger sedan att mamma ser ut som en prinsessa. Jag gråter. Igen. Och Mycket.

 

Barnen traskar iväg själva. Mot sin pappa och min blivande man.

 

Han och hans syskon har kommit gåendes på stranden på rad och det är den absolut mäktigaste mentalpicture jag har från hela bröllopet. Jag grät. Igen. Fyra personer som betyder så himla mycket för mig och min familj. När barnen kommer fram till David ser jag att han är minst lika berörd som jag. Han som alltid ska visa sig stark och hård kan inte hålla känslorna tillbaka. Lycka är ett ord som inte riktigt räcker till för denna stund. Barnen traskar in och sätter sig hos bestmansen och jag och mina brudtärnor börjar gå mot vigseln. Jag stannar till hos David och de andra fortsätter till sina stolar. Nu är det MYCKET känslor. Jag hade varit så orolig om han verkligen skulle tycka om klänningen det till slut blev och om jag var så fin som han hade förväntat sig. Riktiga i-landsproblem (eftersom det bor TRE brudklänningar i min garderob hemma). Då säger han något som får mig att känna mig vackrast på hela jorden. Han är så fin så jag nästan svimmar och minns inte alls vad jag säger. Han ser glad ut i alla fall så något vettig klämde jag nog fram.

 

Försöker att ta mig samman, men den första jag ser i virveln av stolar är fina Jonathan. Då brister det igen. Han grät. Jag grät. All grät.

 

Sen blir det vi. Jag och David. Borgmästaren kallar mig dock Jönsson och det blir lite tokigt, men vem bryr sig. Känns som petitesser i det stora hela. Solen skiner, alla är där och allt blev som det var tänkt. Vi säger ja på danska till varandra. Har skojat om det till Simon innan att jag ska svänga till det och svara på danska, men får verkligen feeling och säger det verkligen på danska.

 

Kramkalas deluxe och alla är glada. Det gick sanslöst snabbt, men fy schöen vad BRA det blev! Vi kan andas ut för en sekund. Mycket som fortfarande ska klaffa, men det vet ju ingen annan J Det fotograferas en lång stund. Det tilltugg vi fått hjälp med att förbereda dagen innan äts det av, av alla utom mig och David. Fanns inte riktigt läge att äta. Sedan ser jag plötsligt den där fina bilen vi tänkt att hyra. Den står ju där ändå! Har det blivit något missförstånd? Orkar verkligen inte bry mig, men blir glad att se den såklart. Då får jag höra att fab Simon har tagit saken i egna händer och med argumentet att ”om allt annat ska vara så planerat och fint så kan ni väl för faen inte vara några bönder och åka fyrhjuling. JAG hyr bilen”. Så han har hämtat och fixat och grejat med bilen och jösses så bra det blev. Himla bra kille det där!

Jag och min make hoppar in i bilen med Hero och styr mot huset. Vi känner oss lite som kungen och drottningen när vi åker på stranden och genom centrum. Superhärligt!

 

Alla Ni våra fina gäster får en paus mitt på dagen för valfri aktivitet. Antar att det äts luncher, någon kanske tog ett dopp då vädret verkligen var på vår sida och någon annan kanske tog en gubbakvart. Vi däremot behövde verkligen den där pausen, i alla fall jag (Jennie) och våra kära toastmasters. Jag ilar iväg till frisören igen för omgång två. Nyckelpigorna plockas ur håret och sätts upp i nacken. Hinner med nöd och näppe äta lite lasagne som Michaela förser mig med. Matbehovet försvann helt den här dagen så det är tur man har brudtärnor som styr upp. Hade ju sett illa ut med en brud som svimmar. Den nygifta mannen prioriterar i vanlig ordning och hinner med både pizza och ett långbad i havet med syskon och kompisar. Löw-Larsens motto: ”det löser sig” var argumentet även denna dag.

 

Vi svidar om till nya kläder och vår skjuts anländer till huset. Självaste toastmasterparets pappor ska transportera oss till vår nya transport. Bilresan består av nervositet samt att jag kommer på att jag faktiskt inte har filat klar…eller ens överhuvudtaget på mitt bröllopstal! En avriven bit från ett presentpapper får bli min räddning och sitter tyst hela bilresan. När vi väl kommer fram är det inte en själ på plats och DÅ blir jag nervös. Detta får inte gå fel! Helt plötsligt dyker en väldigt gammal man upp från ingenstans och vi frågar lite nervöst om det är han som ska flyga oss. Han har ingen aaaaning om vad vi pratar om och på ett sätt är jag ändå glad för han såg inte ut som om han var kapabel till att flyga en helikopter. Pulsen stiger till det dubbla. Efter ca fem minuter kommer en skåpbil i extremt hög hastighet och bokstavligen sladdar in precis framför oss. Ut flyger en yngre man och säger: ”hej, är det du som är Jennie”. Ehhhh, JA! Eller väntar du fler tjejer klädda i brudklänning just idag :-) Ja ja, han är på plats och är hur lugn och toppen som helst. Vi får en guidning inne på området och David har en miljoooooon frågor om helikoptern. Det ska nämligen bli hans nästa inköp hävdar han. Efter lite kontakt med toastmasterparet måste vi dröja lite för att alla inte har kommit till festen än. Gör allt för att dra ut på tiden, men det är inga problem för piloten har att göra en stund så jag hinner t.o.m. fortsätta fila på mitt tal. Det är FANTASTISKT väder och det kan banne mig inte bli bättre! Vi är förväntansfulla och nervösa inför festen och ber till högre makter att allt ska fortsätta klaffa dagen/kvällen ut.

Till slut sätter vi oss i den lilla, lilla, lilla helikoptern. Den ser absolut större ut på håll än vad den är. En liten tunn dörr som låses med en liten, som det ser ut i alla fall, hemmabyggd spärr. Det är vad som finns mellan mig och döden i ca 25 minuter. Ingen av oss är flygrädda, men kan nog erkänna att pulsen steg ett steg där igen.

 

Efter en, ändå, härlig flygtur där vi fick se Norra Lyngby där sommarhuset ligger och Lökken och mycket annat kan vi skymta Galleri Munken. Vi ser alla våra gäster och det pirrar obeskrivligt i magen. Äntligen! Vi landar hur smidigt som helst och går ut helikoptern. Tydligen spelades en låt väldigt högt, men det är inget vi hör. Man går som i ett vakuum och är bara osant lycklig. Vår entré verkade göra succé och det var precis tanken. Helikoptern bokades i maj året innan så det var det absolut första vi gjorde i vår bröllopsplanering. Det blev precis som vi ville :-)

 

Kramkalas deluxe igen och festen drar igång efter lite mingel. Det är dukat precis så fint som jag hade tänkt mig och Nabil, Lena, Petter, Sissela och Arja har gjort ett toppenjobb. Det ser ut som en rosa dröm som JAG önskade! Märker snabbt att placeringskorten ligger lite tokigt, men eftersom jag gjort om placeringslistan femtioelva gånger i huvudet senaste månaden så vet jag exakt hur folk ska sitta. Ändrar om lite snabbt och sedan kan alla sitta till bords.

 

Den mest fantastiska middagen äger rum och alla verkar tycka om maten vi valt ut. Jag äter knappt någonting nu heller för man känner inte hunger alls, bara lycka. Petter och Sissela styr upp festen som om de aldrig gjort något annat förut. Perfektion! Att beskriva hela festen skulle kräva många fler sidor att skriva och det tror jag inte att någon av er klarar av att läsa (knappt att ni orkar nu!). Men man kan summera det med att fantastiska tal ägde rum! De var direkt riktade till mig och David och samtliga var genomtänkta och helt underbara. Så här i efterhand hade jag önskat att man hade filmat alla tal, men vi sparar dem i hjärtat och där finns de för alltid. Det blev mycket skratt och många tårar. Och många pussar! ”Jennie let me love you” och ”om du vill bli min fru” spelades flitigt samtidigt som en väldigt lurig toastmaster satt ett bord bort och såg väldigt lurig ut och passade flitigt på att pussas när han väl fick chansen ;-)

 

Apropå våra toastmasters! Vilka fantastiska människor! De har lagt ner minst lika mycket hjärta och själ i vårt bröllop som vi själva. Ordet ”tack” känns väldigt litet i jämförelse över vad vi känner. Utan er (och flera andra) hade inte allt gått i lås. Vi som brudpar märkte aldrig av när det höll på att skita sig för de fanns där och styrde upp det med ett leende på läpparna.

 

När dansen skulle dra igång spelades ledsången från möhippan/svensexan. Jag kan verkligen förstå att majoriteten av er gäster inte förstod ett dugg när 10-15 personer plötsligt blir helt galna och börjar fuldansa. Den låten kommer för alltid att betyda glädje för oss båda och bara av att höra den får oss att le med hela ansiktet. Efter det är det inga problem att fylla dansgolvet utan det dansas, minglas och firas. Dessertbordet kommer fram. Det blev inte alls som jag föreställt mig, men ändå väldigt fint. Varför liksom hyra ett gigantiskt tårtfat när man ändå missar att ta med ”mellanpinnarna” för att det ska hålla ihop?! Kan kännas lite onödigt så här i efterhand, men men. Just då gjorde det ingenting för allting annat var så himla bra. Det dansas och sjungs och jag får sjunga min sång till David (hua mig!) inför ALLA!!! Det var jobbigt och en av få gånger jag hade önskat att jag var fullkomligt dyngrak :-) Men alla ni gäster bjöd så otroligt på er själva hela helgen så det kändes som det minsta jag kunde göra. Jag och min man fick dansa första dansen och texten var det viktiga för oss. Den betyder mycket och kändes klockren för detta tillfälle.

 

PLÖTSLIGT kommer någon och säger att det inte får serveras mer alkohol. Jag blir vansinnig och undrar vad galleritantens problem är! ”men alltså klockan är halv tre…” Hoppsan! Att tiden går fort när man har kul är ju alldeles uppenbart. Det som kändes som 20 minuters dansande var tydligen tre timmar. Vi tappra som är kvar och dansar så svetten fullkomligt dryper av oss beslutar snabbt att festen INTE är slut! Vi packar ner Uno (högtalaren som varit som en levande människa för oss alla under hela bröllopet) i vår bil och jag drar upp klänningen och styr mot stranden. Vi fyller så många bilar vi kan och Uno packas upp på stranden för att fortsätta festen. Vad som händer på stranden stannar på stranden, men Gud så kul vi hade och vad vi skrattade. Till slut känner alla att det är dags att knoppa in. Det var en helt perfekt avslutning på en fantastisk dag och vi hade inte velat göra något ogjort.

 

Med håret på sne, nybadad och ett hjärta fullt av kärlek o lycka styr vi mot vårt hotell. Inser då att vi inte har en aning om vart det ligger (vi har bara fått en nyckel), mobilen är död och vi har inga laddare. Plånboken är på vift och den där förberedda och packade väskan som vi skulle ha för dagen efter är….borta. Så vi kör runt mitt i Lökken 04,30 på morgonen och letar och letar. Jag har sett det på bild så bara jag ser det så vet jag att det är rätt. Strax efter fem på morgonen får vi jackpot och vi hittar ”hotellet”. Det finns ingen möjlighet i världen att hålla sig för skratt när vi ser vårt rum för det var det sunkigaste jag någonsin skådat och jag är inte kräsen. Vi ”lånar” med oss en 2litersjuice upp på rummet för törsten är obeskrivlig. Helt onåbara och utan mobiler ber vi till högre makter att vi vaknar i tid för att hinna tömma galleriet innan avskedsfikat. Vad som händer på ”hotellet” stannar på ”hotellet”, MEN det känns om det är lite svårt att slingra sig när jag nu några månader senare har en rejäl bula på magen.

 

Vi har iaf tur och vaknar ca 9,30 och har inget annat än gårdagens fullkomligt nedsvettade kläder att ta på oss. David snörar på mig brudklänningen igen och han drar på sig skjortan från igår och knäpper som högst en knapp. Min ”frisyr” är priceless. Vi smyger ner i hopp om att ingen ska vara vaken och kunna se oss. Varken jag eller David har nämligen några skor. Hela frukostrummet är fullt och vi bjuds in till frukost, men tackar snällt nej. De gratulerar och skrattar hjärtligt åt oss. Där och då borde någon ha tagit kort på oss för jösses vad vi såg ut!

 

Efter en extremt snabb städning på galleriet iklädd brudklänning så hinner jag precis hoppa in i duschen innan alla ni underbara gäster kommer igen för avskedsfikat. Tröttheten har inte uppenbarat sig ännu utan man går fortfarande på adrenalin. Solen skiner även idag och inte ett moln på himlen. Vi fikar, pratar om gårdagen och väldigt många har solglasögon idag. Ser det som ett tecken på en bra fest :-)

 

Det kramas och vissa är kvar några dagar till och några styr hemåt mot Sverige direkt. Vi får känslan av att alla haft en härlig helg och att ingen känner sig snuvad på Danmark. Som sagt, ordet tack känns väldigt litet i sammanhanget, men vi hoppas att ni känner och förstår vår tacksamhet för att ni ville vara med och fira denna helg med oss. En stor mix av människor, där vissa aldrig träffats tidigare, men där samtliga gäster på festen av en speciell relation till oss på något speciellt sätt. Vi hade väntat i 13 år på att bli man och fru (frivillig och ofrivilligt), men det blev precis så bra som vi önskade och hade drömt om. Tack vare Er! Ni är guldkorn hela bunten och miljoner tack för underbara dagar i Lökken tillsammans med oss. Tack även för alla fina fina presenter och blommor vi fick när vi kom hem!

/Pussar o kramar från herr o fru Löw-Larsen, Molly, Märta, Hero och Lillebror :-)